Nu är sommaren på väg

Jag sitter på balkongen i hyreshuset där min särbo bor och från gården nedanför doftar det av grillolja – och rödvin. Barnen skrattar och hundarna leker och man får känslan av sommar. Och Italien. Eller Grekland och semester och livet på en pinne. Eller hur det nu är. Är de så lyckliga som de verkar på de andra balkongerna? Jag känner mig ganska till freds ikväll, men jag vet hur det kan vara. Grilloljan tar slut, skratten övergår i gråt och hundarna börjar bråka.

Väldigt snabbt brukar harmoni bli till kaos och sommaren ta slut. Men inte än. Ännu doftar sommar, eller kärlek kanske, och grillolja från gården nedanför. Och det bästa är att hela härligheten bara börjat. Ordet ”ännu” är väldigt fel nu, ordet är istället ”redan”. Redan doftar sommar och rödvin och kärlek. Så fantastiskt ändå.

Vår bäste tid är nu. Särbon och jag tog just en promenad i skogen intill. Där vitsipporna syntes igen. Vilken syn ärvackrare än vårens första vitsippor? Solen sken, vitsipporna blommade och innan min franskabulldog kastade sig över två, jag sa TVÅ, gigantiska schäferhundar på promenad, upplevde jag en stund av lycka. Det är redan sommar och sommarklänningen från ifjol passade igen. Sen flög min fralla på schäfrarna och som jag nyss skrev blev sommar till vinter, harmoni till kaos och kärleken tog slut.

Nej, det gjorde den inte. Min särbo är, till skillnad från mig, väldigt duktig på att reda ut situationer som den nyss inträffade. När den envisa lilla frallan glömmer vett och sans (och sin storlek och förmåga) och kastar sig över två gigantiska motståndare på promenad. Han springer ifatt och lyfter upp, ber om ursäkt och får det hela att (nästan) bli trevligt. En galen fralla som går till attack. Själv sprang jag åt andra hållet. Bokstavligt. Glömde vett och sans, hundar och ungar – och höll får öronen. Det har jag märkt är min metod när det gäller. Då håller jag för öronen. Vad liknar det? När det krävs språngmarsch och ursäkt och iskall handlingsförmåga – då håller jag för öronen och springer hemåt.

Det har hänt förut. Minns när min dotter var nyfödd och ramlade från skötbordet och nästan slog ihjäl sig. Hennes pappa, liksom min nuvarande särbo, tog hand om det hela och körde till akuten. Jag höll får öronen och sprang min väg. Någon ska göra det också och hittills har jag överlevt. Liksom dottern och frallan och sommaren. Den har överlevt ännu ett år och alldeles snart är den här på riktigt. Vår bästa tid är nu – visst är det ändå så?