En dag ska vi dö. Alla ska vi göra det. Inte konstigare än så!

Jag träffade en begravningsentreprenör häromdagen, en intervju för en annan tidning, som jag verkligen gillade. Han ska få begrava mig – tänkte jag. För liksom alla andra kan jag dö imorgon. Imorgon, eller ikväll, kan en sten ramla rakt i huvudet på mig – kanske när jag går ut med hundarna eller till Ica. Och jag är död. Och mina barn vet inte hur min begravningen ska arrangeras. Tidigare har jag tänkt att det inte spelar någon roll. Jag är borta och har ingen aning om nåt. Men för mina tre barns skull – de som betyder allt för mig – så borde jag planera det hela. Gud så tråkigt om de ska bråka om hur mamma ska begravas. Den ena tänker si, den ändra så. Nu tror jag inte på bråk i mitt fall, eftersom – i mitt fall – dottern kommer att bestämma. Småbröderna ger sig. Men ändå.

Varför ska hon bestämma och inte jag? Det är ju mitt liv, min död, det handlar om. Ju mer jag pratade med Bosse, desto säkrare blev jag. ”Din sista fest” som han sa. Du brukar engagera dig i 40-och 50-årsfesten, men den sista glömmer du bort. Så nu har jag faktiskt tänkt efter. Jag har skrivit på ett papper, inte i detalj men i runda slängar, hur jag vill ha det. Först och främst att mina kroppsdelar, om de fortfarande fungerar, kan användas. Om jag är död och någon annan kan ha användning av mina ögon eller öron, så himla bra! Just min öron tror jag någon kan ha nytta av – jag här som en hök. Men gällande begravningen. Jag har skrivit att jag vill vara i en kyrka, en präst ska ansvara – jag skrev till och med vilken – om han överlever mig – och att jag vill ha en natursten från Dalsland som de kan gå till. Barnen kanske tror att jag vill bli ”spridd för vinden”, för att inte orsaka besvär, men så är det inte. Jag vill orsaka besvär. Eller besvär – jag tror nämligen inte att det är besvär, utan en möjlighet att sörja på ett bra sätt, som jag orsakar. Ett sätt som gör att de fort kan återgå till sina liv och må bra. Så tänker jag. Du kanske tänker annorlunda. Det Bosse begravningsentreprenör fick mig att tänka på är att det faktiskt är MIN vilja som är viktig den där sista gången. Mitt liv sätter punkt där och jag vill att punkten ska bli min. Inte dotterns eller sönernas eller särbons eller prästens.

Nu hoppas jag leva länge och min begravning dröja. Men det vet jag inte. Det var Bosses poäng. Jag kan dö imorgon, ikväll, och begravningen behöva planeras. Den viktigaste tanken han skickade med mig var, avslutningsvis, kanske ändå en annan.
Praktiska arrangemang i all ära, men ännu viktigare är svaret på frågan ”Hur vill du bli ihågkommen?” Jag väntar med svaret på den frågan, som en cliffhanger, till en annan vecka. Idag fick det handla om det praktiska. Jordbegravning eller kremation? Middag eller fika? Många eller få? Skratt eller tårar… Vilken musik blir den sista? Nästa gång pratar vi om det andra: Hur de ska minnas sin mamma. Det vill säga, hur jag ska leva mitt liv – innan jag dör. Jag och du och vi alla.