”Man vet att man är gammal när man känt någon i 56 år” skrev jag härom dagen på Instagram.

Bredvid en bild på mig och min bästis sen barndomen. Verkliga barndomen alltså, krypstadiet. Jag kan inte säga att Tina och jag hängt ihop i vått och torrt dessa snart 60 år, det har vi inte, inte ens i närheten av det. Hon bor i Lund sedan ungdomen och jag har bott på en rad ställen – men vi har alltid hörts av. Vi har alltid haft koll på varandra och när vi setts – ibland kanske vart annat år – har det känts som igår. Samtalet har bara fortsatt där vi slutade det senast. Inga förklaringar, inga ursäkter, bara en skön förståelse för varandra. Och ett gapskratt. 

   Så upplever iallafall jag det och jag tror att hon känner samma sak. Vi har båda gått igenom svåra saker i livet. Sjukdomar, skilsmässor, till och med dödsfall och misslyckanden med än det ena, än det andra. Men också framgångar. Hon är jätteduktig på sitt jobb, som inte påminner ett dugg om mitt, hon är tillsammans med samma kille sen alla år – är inte jag – men jag har å andra sidan lyckats med annat. Vi har unnat varandra det, aldrig konkurrerat eller varit avundsjuka, utan tvärtom, som jag upplever det, stöttat och funnits där när det behövts.  

   Och egentligen är vi himla olika som personer. Lite lika, men mest olika – på ett bra sätt – och det kom vi alltså fram till redan i sandlådan den där gången för länge sen.  

   Jag är tacksam för min vän sedan alla år. Förstår mer och mer vilken tur jag haft mer. Alla har det inte så. På Instagram borde jag skrivit ”Man vet att man är lyckligt lottad när man känt någon i 56 år”. För det är man. Högsta vinsten i lotteriet drog vi – som jag dessutom tror har en massa nya år på oss att ses på en pizza på Brezza i Uppsala eller nån helt annan stans. Och gapskratta.