Förra veckan var jag hemma hos min mamma i Trollhättan

Med mig var min dotter, hennes man och deras 1,5-åring. Han heter Lycke och har nyss lärt sig hoppa, springa, prata (nåja), leka med bilar och klossar och allt det andra som pojkar i den åldern gör. Och nu gjorde han det i Trollhättan – på kyrkogården där.  

  Mamma är 86 år och pigg. Hon springer, hoppar och pratar (verkligen) och till och med leker. På kyrkogården, där min pappa ligger begravd. Min pappa dog på julafton får fyra år sedan och mamma har besökt hans grav varenda dag sedan dess. Varenda dag har hon gått dit för att prata med honom, sätta nya blommor i vasen och göra fint. Ibland gör hon fint också på gravarna runt. ”Förstår inte varför de inte vattnar blomman som de ändå satt här?” 

I helgen gick hon som vanligt till pappas grav, men den här gången var vi med. Lille Lycke var med och det slog mig när jag såg dem leka kurragömma på kyrkogården vilken cykel livet är. Hur vi föds och hur vi dör och hur tiden däremellan går så fort att vi knappt hinner leva. Den som var 1,5 år för 85 år sedan ligger nu begravd och hans barnbarnsbarn gör fint på hans grav. Lycke rättade till tulpanerna, som jag satt dit. Han stuvade om dem lite och sprang sen skrattandes tvärs över gräset för att gömma sig för ”lillmormor”, som vi kallar min mamma. Bakom björken syntes han inte. Inte hon heller, för smeknamnet ”lillmormor” – som sen blev ”Lillis” – passar henne verkligen bra.  

Liksom det passar”lillmorfar” bra att se dem leka. Jag vet att han skrattar högt, ingen kan skratta som han, åt det lustiga i att varken Lycke eller Lillis syntes bakom de smala björkarna på kyrkogården där han ligger. Han ligger förresten inte där. Han flyger bland björkarnas toppar, skrattar åt oss alla och inser mer än någon annan vilken cykel livet är. Vi lever och vi dör. Och vi leker kurragömma en kort stund däremellan. 

Städa