Det förändringas under åren

Inte för att jag tänker flytta, men jag funderar ändå. Hur kan det vara så enorma prisskillnader på ett hus i storstaden och ett hus på landet? Likadana hus och många miljoner i prisskillnad. Naturligtvis är läget jätteviktigt, att man har närhet till stadslivet – shopping, kulturupplevelser, idrottsevenemang, nattliv – men ändå. Jag säger det igen. Ändå. Vi pratar flera miljoner!

När man var ung var saker annorlunda. Då var avståndet till krogen livsviktigt. På riktigt. Att inte kunna GÅ hem efter en utekväll med gänget var lika med döden. Ju närmare desto bättre och själv bodde jag ända upp 30-årsåldern – i princip – ovanpå puben. Eller i kvarteret bredvid. Sen kom livet ikapp. Småbarnen dök upp ett efter ett, rabatterna och trädgården fick plötsligt plats i ens hjärta och jäklar vad viktigt det blev med grannarnas vänskap. Man skaffade hund, hundar, och att bo ovanpå puben var inte längre ett alternativ. Ju närmare skogsstigar och lekparker desto bättre.

Riktigt på landet bodde vi aldrig, jag och min dåvarande man, men inte var det långt ifrån. I en ”förort” till Stockholm, där villabebyggelsen var det naturliga. Sen upptäckte vi Mariefred! Den perfekta kombinationen. Vi köpte ett hus – mitt i stan. Med trädgård och studsmatta, hade alla på den tiden, men med krypavstånd till kvarterskrogen. Dessutom Gripsholms värdshus, vilket måste vara världens bästa kvarterskrog. Stan var dock en väldigt liten sådan. På gott och ont, det vet vi alla.

Det är stora prisskillnader

Nu bor jag mitt i en storstad igen. Jag lämnade min fantastiska plats på jorden – det mysigaste hus och den finaste trädgård som fanns, i den bästa av småstäder – men det fanns anledningar. Skilsmässa, sjukdom, saker man inte rår över, men som måste få råda. För att man ska överleva, komma på fötter och börja om. Vilket jag gjort. Det har gått några år och hur bra jag än har det mitt i Uppsala, där jag nu bor, funderar jag över tingens ordning. Att köpa ett nytt hus i en storstad kräver massor med miljoner, vilket inte många har. Verkligen inte jag. Men att köpa ett på landet. Det kan nästan vem som helst.

Ju mer landet vi pratar, desto fler har möjlighet. Såg ett alldeles fantastiskt hus i en liten håla som heter Östervåla. Den har ni inte hört talas om antar jag. Nog därför det nästan inte kostar något alls att köpa ett slott där. Jag menar det – ett slott nästintill. Men jag ska inte flytta nu. Och ska jag det, ska jag flytta neråt landet. Till Sörmland igen – eller Dalsland. Min barndom susar där. Och husen kostar inte mycket. I Åmål kan du också får ett slott för pengarna. Samma pengar som en liten lägenhet i Uppsala – för att inte prata om i Stockholm.

Hoppas ni trivs där ni bor. I lägenhet eller hus eller slott. I skogen – eller i en liten eller stor stad. Huvudsaken är ju det, att man trivs där man bor. Jag reflekterade bara lite, om de stora prisskillnaderna som råder. När livet på landet – iallafall i perioder – kan vara det bästa. Kanske blir det som pensionär man är redo. För lyckan. I slottet. På landet. Eller någon helt annanstans.

Nu är sommaren på väg

Jag sitter på balkongen i hyreshuset där min särbo bor och från gården nedanför doftar det av grillolja – och rödvin. Barnen skrattar och hundarna leker och man får känslan av sommar. Och Italien. Eller Grekland och semester och livet på en pinne. Eller hur det nu är. Är de så lyckliga som de verkar på de andra balkongerna? Jag känner mig ganska till freds ikväll, men jag vet hur det kan vara. Grilloljan tar slut, skratten övergår i gråt och hundarna börjar bråka.

Väldigt snabbt brukar harmoni bli till kaos och sommaren ta slut. Men inte än. Ännu doftar sommar, eller kärlek kanske, och grillolja från gården nedanför. Och det bästa är att hela härligheten bara börjat. Ordet ”ännu” är väldigt fel nu, ordet är istället ”redan”. Redan doftar sommar och rödvin och kärlek. Så fantastiskt ändå.

Vår bäste tid är nu. Särbon och jag tog just en promenad i skogen intill. Där vitsipporna syntes igen. Vilken syn ärvackrare än vårens första vitsippor? Solen sken, vitsipporna blommade och innan min franskabulldog kastade sig över två, jag sa TVÅ, gigantiska schäferhundar på promenad, upplevde jag en stund av lycka. Det är redan sommar och sommarklänningen från ifjol passade igen. Sen flög min fralla på schäfrarna och som jag nyss skrev blev sommar till vinter, harmoni till kaos och kärleken tog slut.

Nej, det gjorde den inte. Min särbo är, till skillnad från mig, väldigt duktig på att reda ut situationer som den nyss inträffade. När den envisa lilla frallan glömmer vett och sans (och sin storlek och förmåga) och kastar sig över två gigantiska motståndare på promenad. Han springer ifatt och lyfter upp, ber om ursäkt och får det hela att (nästan) bli trevligt. En galen fralla som går till attack. Själv sprang jag åt andra hållet. Bokstavligt. Glömde vett och sans, hundar och ungar – och höll får öronen. Det har jag märkt är min metod när det gäller. Då håller jag för öronen. Vad liknar det? När det krävs språngmarsch och ursäkt och iskall handlingsförmåga – då håller jag för öronen och springer hemåt.

Det har hänt förut. Minns när min dotter var nyfödd och ramlade från skötbordet och nästan slog ihjäl sig. Hennes pappa, liksom min nuvarande särbo, tog hand om det hela och körde till akuten. Jag höll får öronen och sprang min väg. Någon ska göra det också och hittills har jag överlevt. Liksom dottern och frallan och sommaren. Den har överlevt ännu ett år och alldeles snart är den här på riktigt. Vår bästa tid är nu – visst är det ändå så?

En dag ska vi dö. Alla ska vi göra det. Inte konstigare än så!

Jag träffade en begravningsentreprenör häromdagen, en intervju för en annan tidning, som jag verkligen gillade. Han ska få begrava mig – tänkte jag. För liksom alla andra kan jag dö imorgon. Imorgon, eller ikväll, kan en sten ramla rakt i huvudet på mig – kanske när jag går ut med hundarna eller till Ica. Och jag är död. Och mina barn vet inte hur min begravningen ska arrangeras. Tidigare har jag tänkt att det inte spelar någon roll. Jag är borta och har ingen aning om nåt. Men för mina tre barns skull – de som betyder allt för mig – så borde jag planera det hela. Gud så tråkigt om de ska bråka om hur mamma ska begravas. Den ena tänker si, den ändra så. Nu tror jag inte på bråk i mitt fall, eftersom – i mitt fall – dottern kommer att bestämma. Småbröderna ger sig. Men ändå.

Varför ska hon bestämma och inte jag? Det är ju mitt liv, min död, det handlar om. Ju mer jag pratade med Bosse, desto säkrare blev jag. ”Din sista fest” som han sa. Du brukar engagera dig i 40-och 50-årsfesten, men den sista glömmer du bort. Så nu har jag faktiskt tänkt efter. Jag har skrivit på ett papper, inte i detalj men i runda slängar, hur jag vill ha det. Först och främst att mina kroppsdelar, om de fortfarande fungerar, kan användas. Om jag är död och någon annan kan ha användning av mina ögon eller öron, så himla bra! Just min öron tror jag någon kan ha nytta av – jag här som en hök. Men gällande begravningen. Jag har skrivit att jag vill vara i en kyrka, en präst ska ansvara – jag skrev till och med vilken – om han överlever mig – och att jag vill ha en natursten från Dalsland som de kan gå till. Barnen kanske tror att jag vill bli ”spridd för vinden”, för att inte orsaka besvär, men så är det inte. Jag vill orsaka besvär. Eller besvär – jag tror nämligen inte att det är besvär, utan en möjlighet att sörja på ett bra sätt, som jag orsakar. Ett sätt som gör att de fort kan återgå till sina liv och må bra. Så tänker jag. Du kanske tänker annorlunda. Det Bosse begravningsentreprenör fick mig att tänka på är att det faktiskt är MIN vilja som är viktig den där sista gången. Mitt liv sätter punkt där och jag vill att punkten ska bli min. Inte dotterns eller sönernas eller särbons eller prästens.

Nu hoppas jag leva länge och min begravning dröja. Men det vet jag inte. Det var Bosses poäng. Jag kan dö imorgon, ikväll, och begravningen behöva planeras. Den viktigaste tanken han skickade med mig var, avslutningsvis, kanske ändå en annan.
Praktiska arrangemang i all ära, men ännu viktigare är svaret på frågan ”Hur vill du bli ihågkommen?” Jag väntar med svaret på den frågan, som en cliffhanger, till en annan vecka. Idag fick det handla om det praktiska. Jordbegravning eller kremation? Middag eller fika? Många eller få? Skratt eller tårar… Vilken musik blir den sista? Nästa gång pratar vi om det andra: Hur de ska minnas sin mamma. Det vill säga, hur jag ska leva mitt liv – innan jag dör. Jag och du och vi alla.

Har skrivit om henne förut, men kanske inte i detta sammanhang. Elitsimmaren, influencern, hälsoprofilen – finns många benämningar – förebilden Elin Kjos. Som den senaste tiden blivit ännu mera känd, eftersom hon fått obotlig lungcancer.  

Det har gått tre år sedan Elin fick det fruktansvärda beskedet, sedan hon gått till doktorn med en envis hosta. Beskedet att hon skulle leva mellan tre och sex månader till. Hon har beskrivit känslan i intervjuer, senast på Renées brygga i tv4, men också berättat hur hon vägrade acceptera spådomen. Hur hon varenda dag sedan dess fortsatt kämpa mot sin sjukdom, genom att träna, äta hälsosamt, träffa vänner och familj, vara aktiv på sociala medier och även podda en gång i veckan tillsammans med sin syster.  

Så hittade jag henne. Kan inte säga att jag följer många poddar, blir uttråkad av allt onödigt som sägs, men de här samtalen var något annat. Samtal mellan två systrar, tvillingar, som delar med sig av smått och stort på ett unikt sätt. På ett mer öppet, inspirerande, roligt och intressant sätt än alla. Ena minuten pratar de om smink, fester, barnuppfostran och middagsmat. Andra om det galna i att den ena av dem har en obotlig cancersjukdom.  

   Elins tillstånd har gått upp och ner under de tre år som gått. Hon har fått all behandling som är möjlig, rest utomlands för alternativa metoder och deltagit i nydanande forskningsstudier. Just nu verkar läget ha blivit sämre, men man vet inte. Ingen vet hur det slutar, hur länge Elin ska må så här dåligt och behöva kämpa så hårt. Kanske biter snart en medicin, forskningen går framåt, och kanske får Elin leva lika länge som de flesta andra. 

   Och får hon inte det, och det är kanske poängen med mitt skrivande idag, så accepterar hon det. Hon fick det liv hon fick och hennes absoluta intention är att göra bästa möjliga av varje dag. Hon brukar säga att ingen av oss vet hur länge vi får leva. Alla kan dö imorgon, det enda vi vet är att vi lever nu. Och NU är vad vi måste ta vara på.  

   Jag gråter och skrattar med Elin och hennes syster varenda vecka, varenda dag (via Instagram) just nu och jag hoppas så in i… att det kommer ett botemedel. Ingen förtjänar det som hon – om man kan uttrycka det så – men jag är mitt i allt elände tacksam mot Elin som får mig att värdesätta mitt liv på ett nytt sätt. Får mig att fatta hur varje dag, varenda minut, är en ynnest.  

   Om du ser det här Elin Kjos – alla håller tummarna för att du ska bli frisk, men hur det än blir med den saken – minns att du har förändrat synen på livet för alla som kommit i kontakt med dig. Och då menar jag alla. Så länge jag lever – en dag till eller tusentals – ska jag minnas ditt sätt att ta dig an din stora utmaning. Minnas och inspireras och förmedla till andra. Tack så mycket för det!  

Att vara feg är ingen bra egenskap. Försiktig, tänka långsiktigt, planera och analysera, ja visst. Men feg. Vem vill vara det?  

   Ändå är vi ofta det. När det kommer till beslut som kan påverka våra egna liv (särskilt negativt) är många av oss jättefega. Särskilt jag. Jag känner ofta att jag borde ha stått mer rakryggad, sagt vad jag tyckte och handlat därefter. Istället smyger jag hem och hoppas att någon annan tar smällen.  

   Det har tagit mig långt, jag har klarart mig bra i livet och jag hoppas att jag inte förstört för så många andra på vägen. Men det tar mig inte i mål. Jag vill känna, när jag sitter i gungstolen på äldreboendet, låter så drastiskt med dödsbädden, att jag ändå tagit tag i det viktiga. Att jag stått upp för de som behövt, utan tanke på konsekvenser för mig själv, och att jag rett ut det som varit viktigt. Helt enkelt varit modig ibland.  

Som vissa jag känner. Finns nästan inga jag beundrar så mycket – kanske för att jag själv är motsatsen – som människor som vågar. Allra mest beundrar jag dem som står upp för andra. Som anmäler om en granne far illa eller ett barn inte har det bra hemma. Som ryter åt den som är dum mot sin hund och säger till den unge som mobbar en annan. Människor som inte bara ser det som händer utan också gör något åt det – utan att titta sig rädda omkring.  

   Tror min nya man har den läggningen. Han är polis, så egenskapen är väl naturlig, men också i sitt privatliv är han aldrig rädd. Jag vet att han sa det när vi träffades för ett par år sedan. I början vill man gärna skryta och försköna sig själv, så jag tvivlade. Han måste väl överdriva. Men det gjorde han inte. Han tvekar inte att lägga sig i och säga till. Han struntar i om motparten blir arg, till och med rasande och spottar honom i ansiktet, vilket har hänt. Han står kvar. 

Jag ser nu på nära håll hur man kan leva sitt liv. Han kommer fundera över andra saker när han sitter i gungstolen på ålderns höst, var så säker, men inte det. Han kommer inte att ångra att han inte sa ifrån när något orättvist inträffade.  

   Jag försöker inspireras av hans mod och numera lite bättre ta itu med saker jag tycker är orättvisa. Det går tyvärr inte särskilt bra och ibland kan jag känna att motsatsen inträffar. Att jag instället håller honom tillbaka och hysteriskt viskar att han ska låta någon annan ställa till bråk. 

  Usch, så dåligt, men jag kan inte hjälpa det. Kanske är kontentan att man föds med den grad av mod som man gör och att vissa av oss är och förblir fegisar. Och att vi får hoppas på de andra – de med ryggrad – och tänka att vi fyllt en annan funktion. Vilken den nu skulle vara.   

”Man vet att man är gammal när man känt någon i 56 år” skrev jag härom dagen på Instagram.

Bredvid en bild på mig och min bästis sen barndomen. Verkliga barndomen alltså, krypstadiet. Jag kan inte säga att Tina och jag hängt ihop i vått och torrt dessa snart 60 år, det har vi inte, inte ens i närheten av det. Hon bor i Lund sedan ungdomen och jag har bott på en rad ställen – men vi har alltid hörts av. Vi har alltid haft koll på varandra och när vi setts – ibland kanske vart annat år – har det känts som igår. Samtalet har bara fortsatt där vi slutade det senast. Inga förklaringar, inga ursäkter, bara en skön förståelse för varandra. Och ett gapskratt. 

   Så upplever iallafall jag det och jag tror att hon känner samma sak. Vi har båda gått igenom svåra saker i livet. Sjukdomar, skilsmässor, till och med dödsfall och misslyckanden med än det ena, än det andra. Men också framgångar. Hon är jätteduktig på sitt jobb, som inte påminner ett dugg om mitt, hon är tillsammans med samma kille sen alla år – är inte jag – men jag har å andra sidan lyckats med annat. Vi har unnat varandra det, aldrig konkurrerat eller varit avundsjuka, utan tvärtom, som jag upplever det, stöttat och funnits där när det behövts.  

   Och egentligen är vi himla olika som personer. Lite lika, men mest olika – på ett bra sätt – och det kom vi alltså fram till redan i sandlådan den där gången för länge sen.  

   Jag är tacksam för min vän sedan alla år. Förstår mer och mer vilken tur jag haft mer. Alla har det inte så. På Instagram borde jag skrivit ”Man vet att man är lyckligt lottad när man känt någon i 56 år”. För det är man. Högsta vinsten i lotteriet drog vi – som jag dessutom tror har en massa nya år på oss att ses på en pizza på Brezza i Uppsala eller nån helt annan stans. Och gapskratta. 

Förra veckan var jag hemma hos min mamma i Trollhättan

Med mig var min dotter, hennes man och deras 1,5-åring. Han heter Lycke och har nyss lärt sig hoppa, springa, prata (nåja), leka med bilar och klossar och allt det andra som pojkar i den åldern gör. Och nu gjorde han det i Trollhättan – på kyrkogården där.  

  Mamma är 86 år och pigg. Hon springer, hoppar och pratar (verkligen) och till och med leker. På kyrkogården, där min pappa ligger begravd. Min pappa dog på julafton får fyra år sedan och mamma har besökt hans grav varenda dag sedan dess. Varenda dag har hon gått dit för att prata med honom, sätta nya blommor i vasen och göra fint. Ibland gör hon fint också på gravarna runt. ”Förstår inte varför de inte vattnar blomman som de ändå satt här?” 

I helgen gick hon som vanligt till pappas grav, men den här gången var vi med. Lille Lycke var med och det slog mig när jag såg dem leka kurragömma på kyrkogården vilken cykel livet är. Hur vi föds och hur vi dör och hur tiden däremellan går så fort att vi knappt hinner leva. Den som var 1,5 år för 85 år sedan ligger nu begravd och hans barnbarnsbarn gör fint på hans grav. Lycke rättade till tulpanerna, som jag satt dit. Han stuvade om dem lite och sprang sen skrattandes tvärs över gräset för att gömma sig för ”lillmormor”, som vi kallar min mamma. Bakom björken syntes han inte. Inte hon heller, för smeknamnet ”lillmormor” – som sen blev ”Lillis” – passar henne verkligen bra.  

Liksom det passar”lillmorfar” bra att se dem leka. Jag vet att han skrattar högt, ingen kan skratta som han, åt det lustiga i att varken Lycke eller Lillis syntes bakom de smala björkarna på kyrkogården där han ligger. Han ligger förresten inte där. Han flyger bland björkarnas toppar, skrattar åt oss alla och inser mer än någon annan vilken cykel livet är. Vi lever och vi dör. Och vi leker kurragömma en kort stund däremellan. 

Städa