Att vara feg är ingen bra egenskap. Försiktig, tänka långsiktigt, planera och analysera, ja visst. Men feg. Vem vill vara det?  

   Ändå är vi ofta det. När det kommer till beslut som kan påverka våra egna liv (särskilt negativt) är många av oss jättefega. Särskilt jag. Jag känner ofta att jag borde ha stått mer rakryggad, sagt vad jag tyckte och handlat därefter. Istället smyger jag hem och hoppas att någon annan tar smällen.  

   Det har tagit mig långt, jag har klarart mig bra i livet och jag hoppas att jag inte förstört för så många andra på vägen. Men det tar mig inte i mål. Jag vill känna, när jag sitter i gungstolen på äldreboendet, låter så drastiskt med dödsbädden, att jag ändå tagit tag i det viktiga. Att jag stått upp för de som behövt, utan tanke på konsekvenser för mig själv, och att jag rett ut det som varit viktigt. Helt enkelt varit modig ibland.  

Som vissa jag känner. Finns nästan inga jag beundrar så mycket – kanske för att jag själv är motsatsen – som människor som vågar. Allra mest beundrar jag dem som står upp för andra. Som anmäler om en granne far illa eller ett barn inte har det bra hemma. Som ryter åt den som är dum mot sin hund och säger till den unge som mobbar en annan. Människor som inte bara ser det som händer utan också gör något åt det – utan att titta sig rädda omkring.  

   Tror min nya man har den läggningen. Han är polis, så egenskapen är väl naturlig, men också i sitt privatliv är han aldrig rädd. Jag vet att han sa det när vi träffades för ett par år sedan. I början vill man gärna skryta och försköna sig själv, så jag tvivlade. Han måste väl överdriva. Men det gjorde han inte. Han tvekar inte att lägga sig i och säga till. Han struntar i om motparten blir arg, till och med rasande och spottar honom i ansiktet, vilket har hänt. Han står kvar. 

Jag ser nu på nära håll hur man kan leva sitt liv. Han kommer fundera över andra saker när han sitter i gungstolen på ålderns höst, var så säker, men inte det. Han kommer inte att ångra att han inte sa ifrån när något orättvist inträffade.  

   Jag försöker inspireras av hans mod och numera lite bättre ta itu med saker jag tycker är orättvisa. Det går tyvärr inte särskilt bra och ibland kan jag känna att motsatsen inträffar. Att jag instället håller honom tillbaka och hysteriskt viskar att han ska låta någon annan ställa till bråk. 

  Usch, så dåligt, men jag kan inte hjälpa det. Kanske är kontentan att man föds med den grad av mod som man gör och att vissa av oss är och förblir fegisar. Och att vi får hoppas på de andra – de med ryggrad – och tänka att vi fyllt en annan funktion. Vilken den nu skulle vara.